Jag mår inte bättre! Bryter ihop hela tiden. Har kommit fram till att jag känner mig oönskad av min mamma och pappa.. Detta är verkligen från mitt innersta. Mitt liv har sett ut som så att min far lämnade mig när jag va tre och sen träffade jag honom knappt två ggr/år. Sen har min mamma inte vart närvarande även om jag bott hos henne. Och de senaste tio åren har hon varit totalt frånvarande. Nu helt och hållet. Hon kommer aldrig när vi fyller år eller öht. Hon kommer aldrig. Hon dricker hela tiden. Varje dag. Men vad värre är att jag inte har min pappa heller. De är alltid sååå upptagna!! Men mina andra syskon och hans sambos barn och barnbarn är där jämt. Då är de inte upptagna. Jag känner mig totalt övergiven och lämnad. Morfar är borta som varit min trygghet med mormor. Mormor är jättegammal nu. Sen har jag ingen förutom min ena syster som egentligen bara är ingift genom min pappa och hennes mamma. Men så ser verkligheten ut för mig. Jag är ensam! Jag har bara min lilla egna familj och inget annat. Thats it!
Är nog inte konstigt att man har ångest...